Hur en orm kan leva i flera tusen år
On 13 januari, 2016

Ny essä av författaren Mats Carlbom! ”Gråta krokodiltårar”, ”det nya svarta” och ”lägga benen på ryggen”. Uttrycken vi använder oss av i vardagen är varierande, och många gånger vet vi inte varifrån de kommer. För att råda bot på vår okunskap har Mats Carlbom, tidigare journalist på Dagens Nyheter, skrivit Fan och hans moster gör en pudel, som innehåller korta förklaringar till över 1000 uttryck. Och inte nog med det. Med jämna mellanrum skriver han också miniessäer som fördjupar kunskapen om svenska språket ytterligare. Vi har den stora glädjen att få publicera en av dem här.

Hur en orm kan leva i flera tusen år

En bra historia kan leva hur länge som helst. Ett utmärkt exempel på det är Aisopos fabler.

Den gamle greken föddes omkring år 620 f Kr, det vill säga för över 2 600 år sedan. Han var en slav som så småningom frigavs och blev en historieberättare av legendariska mått.

Inga originaltexter av honom finns bevarade. Men han bedöms ha författat en stor mängd fabler som sedan nedtecknats, tolkats på olika sätt genom historien och översatts till de flesta av världens språk.

En fabel är en kort berättelse, där djur bär stereotypa mänskliga egenskaper, och som utmynnar i någon sorts sensmoral. Flera av Aisopos fabler har gett upphov till uttryck som nu är en naturlig del av svenska språket.

Vore det inte för Aisopos så skulle vi knappast prata om att någon närt en orm vid sin barm. Uttrycket kommer från Aisopos fabel om en man som hittar en sjuk orm. För att rädda den bär mannen ormen vid sitt bröst. Men snart kvicknar den till och biter ihjäl mannen. Av det kan vi lära att vara försiktig med vem vi släpper nära oss. (Också Tage Danielsson inspirerades. I ”Karl-Bertil Jonssons julafton” låter han pappa varuhusdirektören utropa: ”Jag har närt en KOMMUNIST vid min barm!” I en tv nära dig varje julafton.)

Vore det inte för Aisopos skulle vi inte tala om att ”ropa vargen kommer” när vi menar att varna för något helt i onödan. Risken är ju att ingen tar den riktiga varningen på allvar.

Och vore det inte för Aisopos skulle vi inte säga ”surt sa räven”, när vi menar att man påstår att man inte vill ha något av det enkla skälet att man inte kan få det. (Ursprungligen var det vindruvor som räven inte lyckades ta, och därför sa var sura. I någon märklig översättning till svenska blev det rönnbär – som ju alltid är sura innan man lagat till dem.)

Det finns de som tvivlar på att Aisopos skrev fablerna, eller menar att man åtminstone inte vet vilka han i så fall skrev. Men vad vi vet är att dessa små historier har levt av egen kraft i tusentals år – och berikat det svenska språket.

Mats Carlbom

>>> Läs mer om boken här. 

Leave a reply